clemme

De här är inlägget som satte varenda rätt ord på vad jag har egentligen har känt under 2011.
Jag skulle inte påstå att de här året har varit hemskt jag har ju äntligen tagit körkort skaffat en bil och mognat på riktigt men ändå så har jag inte haft någon sån där riktigt glädje.
Förutom min första flygtur som civilpilot givetvis men de glädjen varade bara i 20-25 minuter.
Tog de här inlägget direkt Från Gråtrunkas blogg kopierat rakt av för de beskriver fanimej hela mig just nu.

Om att vakna upp

"Jag vaknade upp och kände att jag var tvungen att ta tag i mitt liv. Och gjorde det."

- Valfri ren narkoman, hederlig brottsling eller kvinnokämpe.

 

Det har jag också gjort, flera gånger. Om man bortser från den sista meningen. Jag har ”vaknat upp” så många gånger att tanken börjat kännas som en del av min identitet.När jag vaknar bakfull på en vardag. När jag inser att jag skäms för något utan att veta varför. När jag vrider och slänger mig i sängen, svettas och är oförmögen att sova ända tills det att väckarklockan ringer, då, då kommer den.

 

"Jag borde..."

 

Jo tack, jag vet mycket väl vad jag borde göra. Tyvärr vet jag även hur det kommer att bli. Jag tror inte på äkta förändring, eftersom folk i grunden är vad de är. Det handlar inte om rädslan av att misslyckas eftersom även det eventuella utfallet är en del av min identitet. Man kan vara ensam även i ett förhållande. Jämför det med det faktum att det idag finns människor som av hela sitt hjärta längtar tillbaka till Sovjetunionen, Östtyskland och Nazityskland.

 

Man vet vad man har, men framför allt vad man hade.